Sverigedemokraterna: Ett utomperspektiv och en slutsats

[Bild] — Bildtext: Bild framtagen med hjälp av AI.

GRANSKNING • Detta är den sista delen av Peter Anderssons artikelserie om Sverigedemokraterna. Partiet betraktas från ett utomperspektiv och den slutgiltiga slutsatsen dras.

Detta är artikel nummer sex och den sista delen av serien. Till skillnad från artikel I-V innehåller artikeln inga långa listor på vad partiet har åstadkommit. Istället betraktar den Sverigedemokraterna från ett utomperspektiv och i slutet drar jag en slutgiltig slutsats av hela artikelserien.

Ett utomperspektiv

För att att ge ett helt nytt perspektiv på Sverigedemokraterna kommer jag utgå från ett ”utomperspektiv”. Med detta menar jag att man betraktar partiet (och även de andra partierna i riksdagen) utifrån och tänker att någon dirigerar de olika parterna i ett charadspel. ”Vad fyller partierna för olika syften inom riksdagens väggar?” kan man tänka i sammanhanget.

Legitimering

Grundtanken med vad vi får lära oss om demokrati är att folket med några års mellanrum går till valurnorna och lägger en lapp på vilket parti man tycker är bäst. Genom detta ska då partiet man röstat på representera en själv i riksdagen, och på de andra beslutsfattande nivåerna. Detta är kanske något som fungerade i Sverige fram till och med 1980-talet. Med fungera menar jag att Sverige då fortfarande var en folkligt homogen nation och som då inte sålt ut sig till utländska intressen. Just 1980-talet tar jag som exempel eftersom det var på den tiden som våra folkvalda i allt större utsträckning började beblanda sig med Bilderberggruppen och att Sverige redan 1975 på pappret blev en mångkultur. För den som vill läsa mer om Bilderberggruppen och statsministrarna har jag tidigare skrivit en artikel på ämnet. En annan relevant artikel i sammanhanget när man talar om ”demokrati” är artikeln ”Demokrati är en bluff!”, där jag går igenom varför dagens demokrati inte är vad den utger sig för att vara.

Med detta sagt samt det jag tidigare har tagit upp i artikelserien är jag bekväm med att peka ut dagens demokratiska system som inget annat än ett dyrt maskineri som i praktiken bara finns till för att kunna sätta en kråka pappret. Syftet är att kunna legitimera den förödande politiken inom Sverige, och övriga västvärlden generellt. Ärligare hade det varit om till exempel Socialdemokraterna eller Moderaterna utsåg sig själva till envåldshärskare för att driva samma politik som idag. Detta hade troligen inte folket tillåtit, men i slutändan har den gemensamma politiken innanför riksdagens väggar lett till just det vi ser idag: En nation som förgör sig själv genom bortsåld identitet, suveränitet och i förlängningen en förintelse av sitt eget folk genom massinvandring.

Utöver att legitimera den förda politiken syftar dagens demokratiska system också till att rikta om fokuset till olika spelstrategier. Ett vanligt exempel på detta är diskussionen om så kallade taktikröster. Ett annat är hur de olika partierna vart fjärde år bjuder på valfläsk för att sedan göra motsatsen till vad man har lovat, då vallöften inte är bindande. Fokuset läggs inte på de stora elefanterna i rummet.

Det är just detta som vi nu kommer till: Utomperspektivet på partinivå. Vad fyller de enskilda partierna för syften? Detta blir nu generaliserat men då ska man också komma ihåg att medelsvensson inte är speciellt insatt var varje enskilt partis ståndpunkter och politik. Alla vet att ”Vänsterpartiet är mest vänster och att Moderaterna är det stora blå partiet”. På det stora hela har vi ett vänsterblock och ett högerblock, fyllda av för det mesta mindre partier. Därtill har vi de två stora partierna inom respektive block, som fungerar som blockens kärna.

Här vill jag också rikta kritik mot den omtalade ”höger/vänster-skalan”, i synnerhet då den används godtyckligt av massmedia då partier som Sverigedemokraterna, Alternativ för Sverige och Nordiska motståndsrörelsen genom åren stämplats som ”högerextremister”. Vad är ”höger” ens till en början? Skalan handlar i grunden om ekonomi, alltså om var man står mellan klassisk planekonomi och marknadsekonomi. Denna har sedan fyllts på av ”proffstyckare” där icke-ekonomiska frågor lagts in på skalan. Hur hade det Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet passats in på skalan idag? Troligen som ”högerextrema” och då inte på grund av sin ekonomiska politik, utan snarare handlar det om moraliska frågor om folk och nation.

Nödventilen

Som jag tidigare har påpekat har Sverigedemokraterna historisk haft en något annorlunda hållning jämfört med de andra partierna i riksdagen. De har varit utfrysta på grund av sin ”rasism” och ”omänsklighet” och man har inte varit en del av något block förrän 2022. Partiet har vuxit sig starkare med åren eftersom väljarna i allt större utsträckning sett konsekvenserna av den förda invandringspolitiken, speciellt sedan tidigt 2010-tal. Partiet har sakta men säkert tonat ned sin invandringskritik, trots att vi fortfarande har en stor invandring. Som jag skrev i artikel ett i serien bör partiet dessutom vilja repatriera de som kommit till Sverige sedan Sverigedemokraterna bildades, eftersom de ju stått bakom en politik vars innebörd hade varit att invandrarna aldrig hade kommit hit. Partiet gör inte det och genomgående av serien överlag har jag dementerat partiet utifrån dess egen politik.

Partiets syfte kan därmed konstateras vara en form av nödventil, en ventil för den som önskar ett svenskt Sverige och som ser alla de problem vi har idag. Jag skulle till och med kunna säga att ett parti som Sverigedemokraterna är en ren nödvändighet för de som förstör ett land ovanför huvudena på folket. Det utgör en falsk trygghet och en trojansk häst. Skulle partiet inte finnas hade risken varit högre att det faktiskt skulle börja ske stora upplopp mot det demokratiska systemet.

Varför har då partiet alltid målats ut som något som skulle kunna utgöra en utmanare mot den förda politiken då? Här ser jag tre orsaker:

1. En gång i tiden utgjorde partiet kanske en reell opposition mot dagens system. Därmed var man tvungna att försöka bromsa dess framväxt genom bildandet av den politiskt korrekta åsiktskorridoren, inom vilken partiet inte rymdes. Om partiet då verkligen utgjorde reell opposition hade de ett vägval: stå fast och fortsätta att vara radikala och kanske till och med radikaliseras mer eller så kunde man böja sig för sina motståndare och bli en del av dem. Partiet gjorde det sistnämnda och löper då också risken att ge sina motståndare rätt om man skulle radikaliseras.
2. Under årens lopp har massinvandringen, som om den vore en grundlag, bara fortsatt och eftersom Sverigedemokraterna inte avser att genomföra en fullskalig repatriering är de nu i systemets ögon mindre farliga. Skadan är redan gjord, vilket tanken var från systemets sida, och partiet är inte ute efter att reparera den.
3. Det handlar slutligen om att skapa illusionen om partiet. Massmedia har sedan partiet faktiskt började växa smutskastat Sverigedemokraterna, vilket då gjorde partiet attraktivt för de som redan för 20 år sedan såg dagens problem på horisonten. Idag är detta fortfarande viktigt eftersom systemet är fullt medvetet att partiet inte utgör reell opposition men att det har rollen att fånga upp de som är trötta på systemets förda politik.

Ping-pong

Nu är det snart val igen, år 2026. Sverige har fortfarande enorma problem kopplade till massinvandringen. Tidöregeringen har under hela sin mandatperiod talat sig varma om det uteblivna ”paradigmskiftet”. Med utgångspunkten att man inte genomför de drastiska åtgärderna som krävs för att förändra Sverige i grunden har jag svårt att se att det idag går att vara en omtyckt regering. Vad händer då? Folket röstar på det andra blocket istället. Vad händer sen? Fyra år till av kaos och problem och så vidare. Det blir som ett ping-pong spel, där det handlar om att få så få negativa poäng som möjligt.

SANN opposition motarbetas på RIKTIGT

Det finns de som anser att massmedias fulspel mot Sverigedemokraterna är ett bevis på att partiet utgör sann opposition mot systemet. Det stämmer förvisso att media använder sig av just fula metoder mot partiet, men i princip där stannar det idag. Partiet och dess ledning har såvitt jag vet inte drabbats av nedstängda bankkonton, eller blivit terrorstämplade av USA för den delen. Säkerhetspolisen arbetar inte aktivt med att skicka anonyma orosanmälningar till Socialtjänsten gällande partiets medlemmars barn. Det är inte Sverigedemokraterna som drabbats av olika partiförbudsförsök av sittande regeringar.

Detta kan låta som en beskrivning av det gamla Sovjet, Kina eller Nordkorea för den delen. Faktum är dock att det är på det här sättet den svenska demokratiska regimen arbetar. Exemplen som jag tog upp gäller främst Nordiska motståndsrörelsen, men även andra har drabbats (vilket jag har tagit upp och då framför allt gällande bankkonton).

Slutsats

I den här serien har jag nu gått igenom vad Sverigedemokraterna utåt sett står för, partiets förda politik i dess kärnfrågor och fört diskussioner på de olika områdena. Jag har påvisat den stora skillnaden på vad de själva säger och vad de faktiskt har gjort eller tillåtit pågå, som stöd till Tidöregeringen. Nedan följer korta slutsatser från varje artikel:

• I artikel I drar jag slutsatsen att partiet har en motsägelsefull syn på massinvandringen och att man i själva verket godtager att svenskar blir minoritet i sitt eget land. Detta har också i slutet av valrörelsen klart och tydligt bekräftats av Jimmie Åkesson som även sagt att han kan tänka sig en muslim som statsminister i Sverige.
• I artikel II drar jag slutsatsen att partiet tillåter Sverige att utvecklas till en massövervakande polisstat istället för att lösa grunden till den eskalerande grova brottsligheten i samhället. Man sätter helt enkelt invandrare före svenskar i slutändan.
• I artikel III konstaterar jag att man misslyckas med att identifiera den kulturella marxismen som ett avgörande problem i samhället och att man därmed också saknar förmågan att lösa dess katastrofala följder för nationen, både gällande massinvandring och inhemskt barnafödande.
• I artikel IV drar jag slutsatsen att Sverigedemokraterna inte alls står bakom svensk suveränitet och att man de facto, av någon anledning, har särskilda principer i sitt förhållande till det överstatliga EU. Jag påpekar också att partiet inte längre står bakom svensk alliansfrihet i förhållande till Nato och i synnerhet till USA genom DCA-avtalet.
• I artikel V konstaterar jag att partiet inte lyckas identifiera judisk makt som ett avgörande problem kopplat till det jag belyser i de första fyra artiklarna.

Vad är då slutsatsen av den här artikeln, och hela serien? Jo: Sverigedemokraterna är inte det som man själva utger sig för att vara. Det är den största falska tryggheten för de svenskar som inte vill ha mer massinvandring och kulturmarxism och som istället vill göra Sverige till en stark suverän blågul nation. För den som tror att partiet egentligen är ute efter att föra en långt mer radikal politik påpekar jag att partiet då troligen kommer behöva minst 50 procent för att så kunna göra, vilket inte är realistiskt. Att tro på parlamentarismen är idag naivt och istället bör svenskar organisera sig på olika sätt för att återta landet. Historiskt sett krävs det inte 50 procent av befolkningen för att genomföra regimskifte utanför parlamentarismens majoritetsgrundregel. Det är inte svenska folket som sätter spelreglerna inom det demokratiska systemet och skulle sann opposition vara nära på att segra inom dessa regler skulle dessa ändras.

Etiketter: SD2026

Kategorier: Egen journalistik · Fördjupning · Kärnfrågor · Nationalism · Nyheter & Journalistik · Opinion · Opinion & Motstånd · Politik · Samhällsfrågor · Sverige

Detta är en textversion av Nordfront. Vill du gå tillbaka till den vanliga versionen?

Om du gillar att läsa textversionen av Nordfront i exempelvis Lynx, så kanske du är intresserad av att hjälpa till i vårt arbete? Kontakta oss på: max.rosenfors@nordfront.se