Är AfD en sionistiskt kontrollerad opposition?

[Bild] — Alt: https://www.ccnull.de/foto/afd-flagge-auf-parteitag-geschwenkt-alternative-fur-deutschland-symbolbild/1129246 Bildtext: Bild: Marco Verch (CC-BY 2.0).

KRÖNIKA • Russleman granskar Alternativ für Deutschland (AfD) och vad som skiljer det från andra europeiska invandringskritiska partier.

Med tanke på Alternative für Deutschlands (AfD) senaste seger i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt och partiets fortsatta framryckning mot positionen som Tysklands största politiska parti, anser jag att det är dags för en närmare granskning av partiet. Att beteckna AfD som kontroversiellt vore en grov underdrift, både i den etablerade samhällsdebatten och bland radikala aktörer. Åsikterna varierar från hysteriska utfall om att partiet innebär en återkomst för Tredje riket till uppfattningen att det bara är ännu ett populistiskt, kontrollerat oppositionsparti. Innan jag går in på mina resultat från granskningen av partiet finns det två aspekter av AfD som under en längre tid har slagit mig som särskilt intressanta.

Det första är dess konsekventa motstånd mot det judisk-amerikanska imperiets viktigaste utrikespolitiska initiativ i Europa, Ukrainakriget. Detta skiljer sig från trenden bland högerpopulistiska partier i Europa under de senaste decennierna, där deras modus operandi har varit att spela på en invandringskritisk politik för att sedan anpassa sig till en utrikespolitik i linje med amerikanska eller israeliska intressen – ofta båda – trots att dessa enligt författaren utgör den viktigaste orsaken till massinvandringen.

Det andra var att jag har observerat en grad av hysteri i mainstreammediernas och de politiska eliternas reaktion på AfD:s framväxt som jag inte har sett när det gäller andra högerpopulistiska partier. Ja, eliterna kommer att beklaga sig över Rassemblement national och Sverigedemokraterna och hävda att de utgör tecken på fascismens framväxt i Europa, men jag har inte sett några seriösa diskussioner om att förbjuda dessa partier, och de tolereras i allt större utsträckning. Man skulle kunna hävda att Tyskland och landets historia gör framväxten av ett sådant parti särskilt känslig, men jag har aldrig trott att detta i sig kan förklara saken.

Är AfD sionistiskt?

När det gäller den första och viktigaste frågan är svaret, så vitt min undersökning har visat, relativt komplicerat, till stor del på grund av AfD:s heterogena karaktär. AfD:s officiella ståndpunkt är att partiet stödjer Israels rätt att existera och judiskt liv i Tyskland, vilket fastställdes i ett officiellt uttalande från partiet 2019.

Utöver detta har flera AfD-politiker historiskt gått betydligt längre i individuella uttalanden. År 2018 förklarade partiets dåvarande ledare Alexander Gauland att han stödde Angela Merkels ståndpunkt att Israels fortsatta existens utgjorde en del av Tysklands ”Staatsräson”, det vill säga ett grundläggande statsintresse som står över partipolitik och skiftande regeringar. Andra pro-sionistiska inslag finns hos AfD:s vice gruppledare i förbundsdagen, Beatrix von Storch, förbundsdagsledamoten Petr Bystron och partiorganisationen Juden in der AfD (JAfD). JAfD tycks företräda en sedvanlig kontrajihadistisk, pro-sionistisk linje, samtidigt som organisationen beskriver vänsterorienterad antisionism som ett hot mot judar. Bystron gick betydligt längre än Tysklands konventionella hållning gentemot Israel när han 2019 bland annat krävde att Tyskland skulle erkänna Jerusalem som Israels huvudstad, erkänna ”Judeen och Samarien” (israelisk-nationalistisk terminologi för Västbanken) samt stoppa tysk finansiering av UNRWA och israel-kritiska NGO:er.

Samtidigt har det under samma tidsperiod funnits en, om inte antisionistisk, så åtminstone betydligt mer Israel-skeptisk falang inom AfD. Detta har bland annat kommit till uttryck genom att AfD-politikern Wolfgang Gedeon (som har anklagats för att vara antisemit) lade fram en mer skeptisk ”Israel-resolution” vid den federala partikongressen 2017. Resolutionen slog fast Israels rätt att existera, men gick samtidigt långt i att motsätta sig Merkels koncept om ”Staatsräson”, fördömde Israels ockupation av Västbanken, argumenterade för begränsningar av Tysklands vapenförsäljning till Israel och för att Tyskland måste förbehålla sig rätten att införa sanktioner mot Israel om det skulle vara nödvändigt. Även om resolutionen inte antogs visar den att antisionistiska krafter (i den mån detta kan uttryckas direkt i Tyskland) har fått fäste inom partiet.

Den mest rättvisa helhetsbedömningen blir därför att AfD traditionellt sett har varit ett sionistiskt parti, men aldrig har varit homogent i denna fråga, med en betydande antisionistisk falang. Den 7 oktober komplicerar dock denna fråga ytterligare.

Trenden efter den 7 oktober

AfD:s omedelbara reaktion på attacken var att förklara sin fulla solidaritet med ”Israel och det judiska folket”, fördöma Hamas som en terrororganisation och kräva ett omedelbart stopp för all finansiering av Hamas och UNRWA från både Tyskland och FN, i ett uttalande som publicerades av Petr Bystron, som vid denna tidpunkt var partiets utrikespolitiska talesperson.

Bara 12 dagar senare komplicerades dock detta ensidiga stöd av ett uttalande från Tino Chrupalla, som sedan 2019 har varit medledare för AfD tillsammans med Alice Weidel och som bäst kan beskrivas som att han har en ”Israel-skeptisk” hållning där han erkänner Israels rätt att existera, men samtidigt vill se en ”Tyskland först”-inriktning i utrikespolitiken som avviker från det traditionella ensidiga stödet, vilket visas av hans stöd för restriktioner av vapenexport till Israel. I det nämnda uttalandet bekräftade Chrupalla å ena sidan Israels ”rätt till självförsvar”, men underströk samtidigt att en humanitär katastrof och en eskalering i regionen måste förhindras, ett implicit argument mot en israelisk invasion av Gazaremsan.

Under det följande året verkar konflikten kring Israel-frågan ha skärpts internt inom AfD. I ett uttalande från oktober 2024 motsatte sig Chrupalla fortsatta vapenleveranser till Israel, förklarade att det var dags att visa större skepsis gentemot Israels regering och att fokus borde riktas mot ”fred och en tvåstatslösning”. Enligt ett reportage från Welt sågs detta som en dolkstöt i ryggen på Israel bland AfD:s sionistiska falang. Alice Weidel verkar ha försökt balansera de olika falangerna genom att uttrycka att Israel hade rätt att försvara sig, samtidigt som hon förespråkade restriktioner för vapenexport till Israel.

Den slutliga kompromissen som lades fram av partiets nya utrikespolitiska talesperson Markus Frohnmaier i augusti 2025 slog fast att partiet motsatte sig vapenleveranser till ”aktiva krigszoner”, samtidigt som partiet ville ha goda strategiska förbindelser med Israel och på sikt ett bilateralt försvarsindustriellt partnerskap. Jag anser dock också att det är relevant att nämna att ledarskapet inom AfD förklarade sig vara motståndare till USA:s angrepp mot Iran i februari i år, eftersom detta är ett sionistiskt krig.

Sammantaget förblir AfD formellt ett sionistiskt parti för närvarande, men trenden under de senaste åren har gått mot att tyngdpunkten inom partiet lutar mer mot en skeptisk hållning, särskilt gentemot sionistisk krigföring, och önskar större förbehåll när det gäller tyskt stöd till Israel. Det är därför långt ifrån klart att en hypotetisk AfD-regering skulle inta en betydligt mer pro-israelisk politik än vad vi traditionellt har sett från CDU-regeringar, åtminstone om denna trend fortsätter.

Nätverk mellan AfD och sionismen/Israel

Jag har inte lyckats hitta några bevis för att AfD kan betraktas som en del av det Likud-kopplade nätverket av högerpopulistiska partier i Europa. Detta är betydelsefullt eftersom Benjamin Netanyahu och hans parti, Likud, har gått ovanligt långt när det gäller att upprätta officiella samarbeten med den så kallade ”ytterhögern” i Europa och USA under det senaste decenniet. Detta exemplifieras bland annat av att Likud 2025 blev observatör i ”Patriots for Europe”, den europeiska partifamilj som bland annat omfattar Fidesz, Vox, Rassemblement National och andra nationalistiska partier. AfD tillhör däremot den separata och mer högerextrema gruppen ”Europe of Sovereign Nations”.

Denna skiljelinje var fortfarande tydlig 2025, då Israels minister för diasporafrågor Amichai Chikli fattade det kontroversiella beslutet att bjuda in representanter från europeiska nationalistiska och populistiska högerpartier till en israelisk konferens mot antisemitism, däribland Rassemblement National, Fidesz, Vox och Sverigedemokraterna. AfD och Österrikes ”Freiheitliche Partei Österreichs” (FPÖ) uteslöts. Chikli, som framstår som en av de centrala arkitekterna bakom Israels nyare närmande till den kosher-nationalistiska högern i Europa, har både berömt och kritiserat AfD. I februari 2025 kom han med en ovanligt nyanserad bedömning av AfD, där han berömde partiets angrepp på tysk finansiering av organisationer som var kritiska mot Israel, dess anti-BDS-förslag och försöken att förbjuda Hizbollah. Samtidigt sade han att AfD ”talar med två röster” och ställde Weidel mot personer som Maximilian Krah, som har hamnat i kontroverser på grund av positiva uttalanden om Waffen-SS. 2026 pekade han på närvaron av personer som Krah och Björn Höcke som en ”röd linje” efter att ha fått frågan varför AfD fortfarande var uteslutet från Israels samarbete med den europeiska högern.

Som ett resultat är det befintliga nätverkandet inofficiellt och ofta på ett personligt plan. Exempel inkluderar ledaren för ”Christen in der AfD” (Kristna i AfD), Joachim Kuhs, som 2019 reste tillsammans med en JAfD-delegation genom Israel och Västbanken. Resan inkluderade ett möte med Daniella Weiss, en av de mest framstående ledarna inom den israeliska bosättarrörelsen (israeler som etablerar samhällen på ockuperad mark på Västbanken och i Östra Jerusalem). Den tidigare nämnda Beatrix von Storch är ett annat exempel. När hon satt i Europaparlamentet var hon involverad i bildandet av parlamentsgruppen ”Friends of Judea and Samaria”, vars syfte var att motverka BDS-relaterade åtgärder och restriktioner för handel med israeliska bosättningar. Utöver detta kan man på den judiska sidan peka på exempel som Eldad Beck, en framstående israelisk journalist som har argumenterat för en omprövning av Israels bojkott av AfD i en bok han publicerade 2022.

Var står AfD jämfört med andra högerpopulistiska partier?

Den israeliska regeringen har utvidgat sitt samarbete med det högerpopulistiska Europa ganska radikalt under de senaste åren. I februari 2025 godkände utrikesminister Gideon Sa’ar formellt israeliska diplomatiska förbindelser med Rassemblement National, Vox och Sverigedemokraterna, och sade uttryckligen att Israel skulle bedöma partier utifrån deras nuvarande agerande och inte uteslutande utifrån deras ”dåliga rötter”, samtidigt som han betonade att AfD och FPÖ inte fick delta. 2026 utvidgades kretsen. Representanter för RN, Vox, Fidesz, Sverigedemokraterna, PiS, Vlaams Belang, Chega och till och med det tidigare bojkottade FPÖ deltog i den israeliska regeringens antisemitismkonferens/nätverksprogram, medan Netanyahu personligen tog emot en delegation från Patriots for Europe som inkluderade en FPÖ-representant. AfD förblev dock bannlyst. Den angivna anledningen var enligt Israels ambassadör i Tyskland, Ron Prosor, att partiet ”innehåller element som den judiska staten inte kan ha dialog med”.

Så vad är skillnaden mellan AfD och dessa andra partier?

Först, ta franska Rassemblement National. Man skulle kunna hävda att partiet började från en utgångspunkt som i vissa avseenden var mer belastad än AfD:s, med tanke på att Jean-Marie Le Pen personligen och upprepade gånger förknippades med antisemitiska uttalanden och bagatellisering av ”Förintelsen”, vilket resulterade i att Israel behandlade RN som politiskt oacceptabelt under flera decennier. Hans dotter, Marine Le Pen, visade sig dock vara beredd att gå mycket långt för att undanröja alla hinder för en normalisering med Israel, inklusive uteslutningen av hennes egen far och partiets grundare. Dessutom framstår partiets hållning som betydligt mer ensidigt pro-israelisk efter den 7 oktober. Jordan Bardella har framställt RN som ”det bästa försvaret för judar mot antisemitism” och stött Israels rätt att bekämpa Hamas. I april 2026 träffade Israels ambassadör i Frankrike, Joshua Zarka, Marine Le Pen, såvitt jag kan se det första mötet av sitt slag någonsin.

Det spanska Vox genombrott går ännu längre tillbaka. Partiets ledare, Santiago Abascal, reste till Israel redan i december 2023 på inbjudan av Likud. Han träffade Chikli och jordbruksministern och tidigare Shin Bet-chefen Avi Dichter och besökte Kibbutz Nir Oz efter Hamas operation den 7 oktober. Vidare gick Abascal så långt som att stödja Israels invasion av Gazaremsan och angrep premiärminister Pedro Sánchez för att ha kritiserat Gaza-operationen och förklarade att Israel hade Vox ”stöd, tillgivenhet och förståelse”. Det framstår som om Vox har uppnått en formell allians med Likud.

Sverigedemokraterna utgör en särskilt intressant jämförelse, med tanke på att partiets historiska ursprung i svenska nationalistmiljöer omfattade nationalsocialister, vilket i sin tur resulterade i många år av en total isfront från Israel. Jag behöver dock knappast informera särskilt svenska läsare om hur omfattande SD:s ”rehabiliteringsprojekt” har varit. Partiet har genomgått en radikal pro-sionistisk omsvängning under de senaste åren. Redan 2023 kunde Jerusalem Post konstatera att en studie från ”European Coalition for Israel” hade kommit fram till att Sverigedemokraterna hade den mest Israelvänliga röstningen bland de svenska partierna i Europaparlamentet och den åttonde mest Israelvänliga totalt sett. Jimmie Åkesson beställde en kritisk granskning av SD:s historia av idéhistorikern Tony Gustafsson och bad offentligt om ursäkt 2025 för partiets tidiga ”antisemitiska” och ”ny-nazistiska” kopplingar. Allt tvivel om att SD hade släppts in i den judiska statens värme var över när Åkesson personligen reste till Israel i år.

De ovan nämnda exemplen verkar peka på att skillnaden mellan dessa partier och AfD är att AfD aldrig har reformerat sig tillräckligt och rensat ut sina ”problematiska element”, enligt Likud. Den uppenbara frågan blir därför: Varför har detta inte skett?

Kampen om AfD

2015 grundade AfD-politikern Björn Höcke, som ofta beskrivs som en av partiets mest radikala profilerade politiker, en fraktion vid namn ”Der Flügel” (bokstavligen ”Flygeln”) i delstaten Thüringen. En rapport från den tyska underrättelsetjänsten uppskattade 2020 att gruppen hade omkring 7 000 anhängare, eller minst 20–30 procent av hela AfD:s medlemskår. Den beskrev den också som ett organiserat nätverk som uttryckligen försökte forma hela partiet. Samma år placerade den tyska underrättelsetjänsten den under ”formell övervakning” på grund av påstådd högerextremism. Fraktionen upphörde att existera samma år, efter att AfD:s centralstyrelse beslutade att den skulle upplösas. Höcke gjorde dock klart att personerna och övertygelserna knutna till miljön fortfarande var aktiva, och huruvida den i praktiken faktiskt upphörde är diskutabelt.

Jag vill snabbt gå in på Höcke för att illustrera varför en så betydande del av Israels och judars skepsis gentemot AfD verkar vara centrerad kring honom personligen. I dag är Höcke fortfarande medledare för AfD i Thüringen och ledare för partiets parlamentsgrupp i Thüringens lantdag.

Höcke var en av huvudarkitekterna bakom ”Erfurter Resolution” från 2015, vars uttryckliga mål var att se till att AfD skulle förbli ett radikalt alternativ och inte närma sig de etablerade partierna. Resolutionen bidrog till att partiets grundare och dåvarande ledare, den ekonomiskt liberale Bernd Lucke, avsattes vid partikongressen i Essen samma år och ersattes av den nationalkonservativa Frauke Petry, samt till en betydande förskjutning mot en ”högerextrem” riktning för partiet som helhet. Höckes mest beryktade episod inträffade två år senare, 2017. I ett tal i Dresden förklarade han att tyskarna var det enda folket som hade rest ett ”skammens monument” i hjärtat av sin huvudstad, med hänvisning till minnesmärket över Europas mördade judar i Berlin, och krävde en tysk utbildning som betonade de positiva aspekterna av tysk historia. Petry beslutade att de radikala krafter hon hade mobiliserat för att avsätta Lucke hade blivit för radikala även för henne. Hon försökte begränsa Höcke och stödde ett disciplinärende mot honom efter hans tal i Dresden 2017. Centrala personer, däribland den tidigare nämnde Alexander Gauland och vid denna tidpunkt även partiets vice ordförande Jörg Meuthen, motsatte sig dock att utesluta Höcke, och det var Petry som till slut tvingades lämna partiet.

Det dröjde dock inte länge innan Meuthen också fann Höckes falang mer radikal än vad han var bekväm med. Medan Meuthen lyckades driva igenom upplösningen av Flügel och avsätta ledare som var associerade med den, såsom Andreas Kalbitz, lyckades han däremot inte avsätta Höcke. Medierapportering från den tiden pekade på att partiet inte hade en tillräckligt säker juridisk grund för att utesluta Höcke, som ska ha varit noga med att undvika att ge Meuthen en enkel processuell möjlighet att komma åt honom. Vid partikongressen i Dresden 2021 besegrade Höckes sida Meuthen i viktiga programfrågor, bland annat genom att få in ”Dexit” i valprogrammet trots motstånd från Meuthen och Gauland. 2021 var också året då Höcke uttryckte ”Alles für Deutschland”, en slogan förknippad med ”Sturmabteilung” (SA), i ett tal under ett AfD-arrangemang, vilket han senare dömdes för. Slutsatsen blev att Meuthens interna kamp mot Höcke i praktiken var förlorad, och han lämnade partiet året därpå.

Resultatet blev att efter att tre partiledare successivt hade förlorat maktkamper mot partiets radikala falang, framstår det som att det inte längre fanns någon aptit för ytterligare strider mot Höcke efter att Chrupalla och Weidel blev ledare. Detta är särskilt intressant med tanke på Weidel, som stödde uteslutningsprocessen mot Höcke 2017, men i en intervju under valkampanjen 2025 kallade honom ”en mycket bra politiker” som hon kunde tänka sig som minister.

Slutligen, vid AfD:s partikongress i Erfurt i år blev Höckes nära allierade Stefan Möller vald till vice ordförande på federal nivå med omkring 75 procents stöd. Höcke hade på förhand öppet förklarat varför han ville ha Möller där: Om Möller satt i den federala partiledningen skulle Höcke i praktiken vara ”kopplad till” ledningen utan att själv behöva sitta där. För närvarande tyder saker och ting på att hans fortsatta existens inom partiet har accepterats pragmatiskt och integrerats av partiledningen.

Den fundamentala skillnaden jag kan se här är att ledare som Marine Le Pen och Jimmie Åkesson aldrig har behövt konfrontera en så stor och välorganiserad fraktion inom sina respektive partier, med resultatet att dessa partier har rört sig mot mitten. Successiva maktkamper internt i AfD har däremot resulterat i att den mer nationalistiska falangen har fått mer, snarare än mindre, fotfäste.

Slutsats

Även om AfD på intet sätt kan betraktas som ett antisionistiskt parti i dag, skulle jag säga att de samlade bevisen pekar på att det är en överförenkling att helt och hållet avfärda partiet som kontrollerad opposition, åtminstone för närvarande. Detta eftersom en nyanserad granskning har visat mig att AfD framstår som betydligt mer heterogent än jämförbara partier i Europa, och har haft en motsatt utveckling genom att röra sig i en mer radikal riktning, medan de flesta andra som nämnts här har modererat sig.

När det gäller sionismen finns det otvetydigt krafter inom partiet som vill göra partiet till ännu en proxy för sionistisk makt i Europa, men samtidigt är det inte rättvist att säga att partiet kan betraktas som en del av det högerpopulistiska Likud-nätverket i Europa, som har odlats fram av Netanyahu-regeringen. Dessutom är det värt att notera att medan andra högerpopulistiska partier använde den 7 oktober för att sätta punkt för sin övergång till en aggressiv pro-sionistisk politik, var AfD:s reaktion betydligt mer tvetydig.

Det är en relevant fråga att undersöka partiets kopplingar till Trump-administrationen, men det ligger utanför den här artikelns ramar och mycket tyder på att även denna relation har svalnat något sedan början av Iran-kriget.

Jag skulle hävda att partiets framväxt under de senaste åren också är intressant eftersom den verkar bryta mot den konventionella visdom som länge har rått inom så kallade oppositionspartier: att vägen till framgång går genom utrensning av radikala krafter, samt moderation och jakt på ”anständighet” till varje pris. Medan AfD har integrerat sina radikala element och hittills har gått från framgång till framgång genom att fokusera på politik som faktiskt ligger nära vanliga människor, för att inte tala om genom att motsätta sig amerikansk utrikespolitik i Europa, har exempelvis Sverigedemokraterna inte bara stagnerat, utan verkar nu också förlora stöd bland väljarna.

Den centrala frågan när det gäller AfD är om trenden kommer att vända nu när partiet bryter sig ut ur sina traditionella kärnområden i det tidigare Östtyskland, som har den starkaste kopplingen till den ”völkische” strömning som är knuten till personer som Höcke. Kommer partiet att tämjas och till slut bara bli ännu ett oanvändbart, pro-sionistiskt högerpopulistiskt parti? Det är definitivt en möjlighet, men i nuläget framstår det åtminstone fortfarande som en öppen fråga.

Detta bör dock inte uppfattas som ett godkännande från min sida, utan snarare som ett konstaterande av att AfD inte lika enkelt passar in i kategorin ”kontrollerad opposition” som ett ytligt betraktande kan ge intryck av.

Krönikan publicerades ursprungligen i Frihetskamp.

Etiketter: 7 oktober · Alexander Gauland · Alice Weidel · Alternativ för Tyskland (AfD) · Amichai Chikli · Angela Merkel · BDS-rörelsen · Benjamin Netanyahu · Björn Höcke · CDU · EU · Fidesz · FPÖ · Frankrike · Frauke Petry · Gaza · Gideon Sa’ar · Israel · Jean-Marie Le Pen · Jimmie Åkesson · Jordan Bardella · Marine Le Pen · Maximiliam Krah · Sionism · Sverigedemokraterna · Tino Chrupalla · Tredje riket · Tyskland · Ukrainakonflikten · USA · Vapenindustrin · Västbanken · Vox

Kategorier: Egen journalistik · Geopolitik · Judisk makt · Kärnfrågor · Nationalism · Nyheter & Journalistik · Översättningar · Politik · Samhällsfrågor · Sverige · Världen

Detta är en textversion av Nordfront. Vill du gå tillbaka till den vanliga versionen?

Om du gillar att läsa textversionen av Nordfront i exempelvis Lynx, så kanske du är intresserad av att hjälpa till i vårt arbete? Kontakta oss på: max.rosenfors@nordfront.se